Vägens aktersnurror, dvs. de s. k. påhängsmotorerna, som efter kriget fått ett oerhört genombrott på den europeiska kontinenten har det besvärligt i Sverige f.n.  Enligt de nya trafikbestämmelserna är de att betrakta som motorcyklar men samtidigt har riksdagen begärt specialbestämmelser, och allt tyder på att de mycket snart befrias från de nya restriktionerna och blir helt eller i det närmaste jämställda med vanliga cyklar. Detta kommer säkerligen att ge dessa motorer samma utbredning här som i andra stora cykelländer. 

Påhängsmotorerna för cyklar är ingen nyhet, snarare tvärt om. 

Tanken på en liten hjälpmotor att apteras på en vanlig trampcykel är gammal som gatan är man frestad  säga.  Under 20-talet t.ex. hade påhängsmotorerna en kort blomstringsperiod, och företräddes då i främsta rummet av en del tyska konstruktioner, och här  ska det endast påminnas om en av de som levde kvar längst nämligen Fichtel&Sachs kända Saxonette, vilken i många avseenden ansluter till nu aktuella konstruktioner. 

Saxonette, vilken var utförd som "navmotor", hade en liggande encylindrig tvåtaktsmotor, som var fjädrande upphängd i bakhjulet, vilket drevs genom kuggväxel i förhållandet 1: 17. Totala vikten av bakhjulet med motorn var 14,5 kg. I detta sammanhang kan även erinras om det gamla  ÖWA-hjulet, vilket höll sin ägare i god kondition och med väl utbildade  benmuskler.

Efter  det senaste kriget har dock de små hjälpmotorerna gått en renässans till mötes som är ganska anmärkningsvärd. Förklaringen till detta får man nog söka i behovet av ett enkelt driftsbilligt fordon, som kan skötas av vem som helst.  Modellerna är legio, men cylindervolymen tycks hålla sig mellan 25 och 50 cc och effekten mellan 0,5 och 1 hk. Placeringen av motorn liksom sättet för kraftöverföringen är omstridd, men samtliga motorerna på något undantag när är av tvåtaktstyp.

Den minsta av de i marknaden förekommande cykelmotorerna är Cyclemaster, vilken endast har en cylindervolym av 25,7 cc. På grund av sin kompakta och välgenomtänkta konstruktion står den dock  på höjden av vad som kan åstadkommas på detta område. 

Motorn, som är av tvåtaktstyp, är fullt modern med gasmatare och "fyrkantsförhållande", dvs. cylinderdiameter och slaglängd är densamma i detta fall 32 mm. Effekten vid 4 000 varv/min är ca 0,6 hk och vid detta varv är cykelns hastighet nära 35 km/tim.

Hela konstruktionen är utförd som en enhet inbyggd i bakhjulet och kan monteras på vilken standardcykel som helst på en liten stund. 

Cyclemasters raka motsats i fråga om placering och drivsätt är Berini, vilken monteras på framgaffeln och medelst en rulle driver mot framhjulets däck. Här sker frikopplingen genom att hela aggregatet lyfts, vilket möjliggör för rullen att rotera fritt till skillnad från Cyclemastern, vilken är försedd med konventionell clutch i oljebad. 

< Berini med sin påskäggsliknande bensintank 

   sedd från förgasarsidan.

Bägge de här nämnda konstruktionerna kommer från cykellandet Holland liksom Wing Wheel som är utförd som "nav motor" men i detta fallet lokaliserad i framhjulet. Motorn är en tvåtaktare med 35 mm cylinderdiameter och 40 mm lång slaglängd, vilket gör en cylindervolym av 38 cc.

< Den holländska Wing Wheel med fjädring i framgaffeln.

Som exempel på motorer som monteras på framgaffeln och driver med hjälp av rulle kan vidare nämnas G.Y.S. Motamite på 49 cc, Cymota på 45 cc och Velo Solex på 48 cc.

Baknavsmontering praktiseras vidare av Bantamotor, som driver med hjälp av kuggväxel, och den remdrivande Kuli (tidigare presenterad och avbildad i TfA) samt kedjedrivande V.A.P. och Victoria.

Drivning av bakhjulet förekommer även av motorer, som är placerade bakom sadeln och som i likhet med Cyklaid överför kraften med hjälp av kilrem eller som Bikotor med hjälp av rulle mot bakdäcket. Sistnämnda drivsätt används ju även av Mini-Motor, vilken har den största cylindervolymen i hela samling en eller "hela" 49,9 cc.

Power Pak är även en 49-"kubikare" som driver med rulle mot bakdäcket, men liksom den framgaffelmonterade Berini hänger den med cylindertoppen nedåt och frikopplas genom höjning av hela aggregatet med hjälp av en spak. 

Remdrift av framhjulet förekommer även och som ett exempel kan nämnas den tyska Radfix. 

Placering av hjälpmotorn under eller i anslutning till cykelns vevparti förekommer även i flera fall som t. ex. italienaren Garellis mycket omtalade 38 cc Mosquito, vilken från detta läge driver med rulle mot bakdäcket. 

Den kanske märkligaste motorn med denna placering är väl dock den italienska fyrtaktaren Cucciolo, som är försedd med stötstångsreglerade toppventiler och tvåväxlad växellåda med förväjaranordning, samt kedjedrivning till bakhjulet. 

En del av hjälpmotorbyggarna har otvivelaktigt influerats av modellflygarna och deras motorer för att nu ej tala om modellracerbilarna och deras häpnadsväckande prestationer.  Bland de hjälpmotorer som på sistone kommit fram i Tyskland har vi sålunda en som tycks vara en direkt "uppskalad" modell flygmotor, nämligen den fläktkylda Kratzsch Motor, som är på 35 cc och avsedd att monteras på baknavet.

Problemet med en lämplig drivkälla för cyklar har man försökt att lösa på många andra sätt än genom utnyttjande av vanliga bensinmotorer och bland de mera kuriösa får man väl räkna med vissa försök med raketdrift och reaktionsdrift, som gjorts i bl. a. Frankrike och nu senast i Amerika där man försökt använda reaktionsrör enligt V1- principen och med en frekvens av ca 250 per sekund på den pulserande gaskolven. Även varmluftsmotorer i modern form och i en storlek lämplig som drivkälla för cyklar är föremål för målmedvetna försök. Resultaten med de nuvarande  minsta tvåtaktsmotorerna är dock så pass goda att endast helt revolutionerande konstruktioner kan göra dem rangen stridig som den bästa  kraftkällan.

<

En annan typ av aktersnurra: 

en fransk "stålfarfar" med raketdriven trampcykel.