- Ja, då blir det förstås tyngre än att åka på en vanlig cykel, och dess utom rätt besvärligt att manövrera i stadstrafiken. Det ser också litet konstigt ut - ur många synpunkter. Jag åkte en gång ensam på tandem genom hela stan för att köra ut till Lidingön med ett par ottomankuddar, och på Sturegatan mötte jag just en upprymd landskampspublik. "Var har du tjacket?" Du har tappat jäntan!' ropade de vänligt efter mig. - Nej, tandem är ju ingenting att ha i stan - den ska användas till långfärder på semestern, och då är den praktisk. Man kan hålla högre fart och komma fortare fram än med en vanlig cykel, och man har överhuvudtaget en behaglig känsla av att köra ett tyngre fordon med större ansvar. Jag är själv inte bilägare eller -körare, men jag föreställer mig att det bör kännas något i samma stil. Och jag är inte den enda entusiasten - vi är till och med så många att Cykelfrämjandet tänker bilda en särskild tandemsektion för att "tillvarata våra intressen" - ute på landsvägarna existerar det ju alltid ett visst frimureri mellan dem som kör samma fordon.

- Men om åbäket går sönder då? frågar jag med en rysning vid minnet av olika punkteringar och "maskinfel". - Om man är två på var sin cykel kan ju i alla fall den ena åka till en reparationsverkstad, om det skulle behövas...

- Jaha, men se en tandemcykel går inte sönder, svarar red. Gottlieb. (Det var svaret jag väntade på. Har ni hört talas om en nybliven bilägare som vill vidgå att hans kärra kan konstra ibland?) - En tandemcykel är ju kraftigare konstruerad; det är meningen att den ska stå ut med litet mer än en vanlig cykel. Och så tål den ju mera packning, så man kan ta med de reparationsgrejor som kan komma till användning. Det får man alltid räkna med på långfärder i obebodda trakter och en sådan tänker jag göra i sommar. Ända upp genom hela Sverige och tillbaka igen på en månad - det skulle man knappast kunna göra med nöje på vanliga cyklar - men har man tandem är det något annat!