Far och mor RESER BORT PÅ SEMESTER  (på en Crescent tandem!)  "Gör som vi: kasta loss för sensommarsemestern och sätt hushållet på hjul - släng ängslighets komplexen ifråga om barnen, familjen klarar sig nog "ändå" föreslår två spänstiga cykelentusiaster. En idealisk och billig semester kan det bli om ni följer Björn Gottliebs goda råd.

För tillfället står »kilometerslukaren» på 605 km, efter 8 dagars resa Stockholm-Hälsingborg, inberäknat en hel rastdag i Östergötland, som dock blev på sitt sätt ansträngande, efter som den fick karaktären av släktmöte (tolv personer, fyra generationer, kotletter och jordgubbar m. m. 

Så fanns det förstås boschbelysning ombord men dessutom batteri, navbroms, specialbyggd pakethållare och andra finesser av alla sju sorterna. Med en sådan lyxkärra måste man väl komma till världens ände, tyckte vi. Var på vi började stuva ned regn- och badgrejor, »civila» kläder för eftermiddagarna i Köpenhamn och Hamburg samt fisk- och köttbullar, hummerstjärtar och sardiner i små runda plåtaskar med nycklar till. Proviant och två par lakan - ty vi skulle bo på halmmadrass i vandrar- hem - vägde ensamma tillräckligt för att göra ekipaget baktungt och slängigt.

Allt detta och mer till stuvades i två par packfickor och en impregnerad militärsäck med lås, som vilade på tvären över packfickorna för att minska »övervikten» och trygga stabiliteten. 

Fyra dar hade gått under febrila förberedelser att distribuera tre välskapade och -artade barn - måtte de inte läsa det här! - ett till Dalarna, ett till Lidingön och ett till farmor i Östergötland. Till sist kom minsta grynet på tre år i väg, det kändes litet hjärtnupet, men när själva mamma bevarade sitt yttre lugn, så varför skulle en stor, stark karl fälla modet. Heja, lilla Lisse på Lidingön, pappa och mamma kommer snart hem! Sedan tog det oss själva halvannan dag att upprusta. Vi voro redan ett par dagar försenade, resan skulle ta minst tre veckor, och semestern började bli kortare och kortare. Äntligen vid middagstiden den 18 juni hade vi den pressade hettan packat färdigt - blott för att finna att det var på tok för mycket bagage. Med en suck hängde vi tillbaka civilmunderingarna i sina malpåsar, trängde ner fotogenköket mellan smörburken och medvursten och anträdde vår landsvägsodyssé Stockholm- Hälsingborg - Köpenhamn - Hamburg- Skagen- Göteborg (-Stockholm). Klockan var redan halv åtta på söndagskvällen, och vi hade följaktligen en baktanke på att »sova ut» redan i Kringelstaden, men sådant anstår ju inte allvarligt cykelfolk, och så fortsatte vi en bit till, sovo ett par timmar under bar himmel i en skogsbacke och voro därefter lika mygg som tandembitna. Utan entusiasm gick den nattliga färden vidare. Det var visst vid en mjölk stätta i Hölö vi togo första frukost vid femsnåret på morgonen - kaffet smakade beskt, grädde hade vi ingen, men mat är bränsle. Vi kommo en bit till och slumrade snart för andra gången på en grässlänt vid Tullgarn.

Nästa natt fingo vi krypa under tak på vandrarhemmet i Nyköping, som just hemsöktes av en mindre cause celébre. En ung tjeck hade på utlänningars vis utövat hela sin kokkonst inom hemmets lokaler och blivit hänvisad till gårdsplanen. Där hade han redan lämnat sitt pluttiga sprit-kök över natten - på en trälåda bredvid soptunnan. Nästa morgon kom renhållningsverket och skyfflade bort alltsammans. Att detta skedde för snöd vinnings skull är tjecken livligt övertygad om. Han utnyttjade i en kvart undertecknad som tolk för att kunna komma till tals med uslingen i Nyköpings renhållningsverk u. p. a. och få göra en rond runt stadens soptipp med den oskyldige vandrarhemsföreståndaren. Min hustru fann samtalet så livligt, att hon trodde jag kommit ihop mig med tjecken.