Krånglar kedjan på mopeden, scootern eller motorcykeln?

Gör den det - då beror det nog på att ni inte vårdat kedjan som ni bör.

Följ J. Brons råd och undvik onödiga förslitningar o reparationer.

Då en av de större kedjeimportörerna nyligen överraskade oss med ett upp lysningshäfte om sina kedjor, kom vi plötsligt att tänka på att kedjorna och då speciellt den bakre fortfarande tillhör de mest försummade kapitlen hos våra tvåhjuliga (och ibland även tre hjuliga!) fordon. 

Därtill kommer dess utom att de, som visserligen sköter sina kedjor, ofta gör detta felaktigt. En inte alls skött eller en felaktigt vårdad kedja resulterar i förslitningar inte bara på själva kedjan utan även på dreven den går över. Detta kan betyda en stor utgiftspost, när det blir aktuellt att reparera skadan, vilket man givetvis måste göra förr eller senare.

Därför vill vi denna artikel berätta litet om hur kedjan är uppbyggd, vilka problem den kan ge upphov till, och hur man ska gå till väga för att både kedjor och drev ska få längsta möjliga livslängd. Rullkedjan, som vi använder på våra fordon, uppfanns redan 1895 av schweizaren Hans Renold - den första, helt kedjedrivna motorcykeln, den engelska P & M, kom i marknaden år 1900. Den första kedjan som uppfanns patenterades redan 1880.

Kedjan är uppbyggd av ett antal lager, vilka per par utgör en länk. Varje länk utgörs av olika detaljer vilka är hopfogade på ett speciellt sätt. överst på bilden ser man en ytterlänks- platta vari två specialhärdade stift är fastnitade. På dessa stift finns två hylsor - även de sammanlänkade med en platta - vilka utgör länkens och därmed även kedjans viktigaste detalj. 

Hylsorna tjänstgör nämligen som dubbelt lager - på insidan för stiften och på utsidan för rullarna, som har gjorts av mindre hårt material far att bli bättre brottsbeständiga vid kedjans evt. stötande belastning. Stiften är nitade på ytsidan av ytterlänkplattorna, så att varje länk är en icke isärtagbar enhet, som kan stå emot mycket stora belastningar.

Kedjekonstruktionen fordrar ordentlig smörjning liksom motorn för att inte för slitas så fort. Smörjningen är lätt då det gäller helinkapslade kedjor, vilka går i oljebad. Då det gäller primära kedjor behöver man alltså ofta inte bekymra sig. Förhållandet blir emellertid annat för den bakre kedjan om denna inte är inkapslad - som är fallet på de flesta äldre mc samt på mopeder. Denna kedja utsätts för damm och smuts, som arbetar som slippasta och utövar rena rama förstörelsearbetet på kedjan och dess drev, om dessa detaljer inte skötts.

Att olja in kedjan förvärrar endast saken. Ty även om man låter oljan rinna mellan länk plattorna, och efteråt torkar kedjan, så pressas oljan av centrifugalkraften utåt och utgör en bra "smutsfångare". I praktiken har det visat sig, att en kedja som smörjs på detta sätt med olja stoppar lika länge - eller bättre sagt lika kort - som en kedja utan något som helst underhåll. Detta har bl. a. lett till att några större oljefirmor introducerat särskilt kedjefett, varmed kedjan emellertid måste smörjas på ett speciellt och något ovanligt sätt. 

Tillvägagångssättet är följande: Först värms tillräckligt med kokosfett i en skål, som placeras i ännu en skål med vatten på en värmeplatta e. d. OBS!! Placera aldrig skålen med fettet direkt på öppen eld!! Brandfara föreligger då, och fettet kan även bli överhettat. Kedjan borstas ordentligt ren i bensin, och efter det den torkats läggs den i skålen med fettet. Med en pinne eller skruvmejsel rörs sedan kedjan i fettet, så att det flytande fettet kan tränga in i alla lagringspunkter. Därefter låter man badet svalna litet och tar ut kedjan, som torkas av ordentligt och återigen kan monteras på de rengjorda dreven. Denna behandling bör tillämpas var 150- 200:e mil, beroende på de väg- och väderleksförhållanden man har kört under.

Om cykeln ställs undan en längre tid demonteras kedjan, rengöres och "fettbehandlas" enligt beskrivningen ovan varpå den hängs på en spik för att återmonteras, då man gör hela cykeln färdig för körningen.  

En försliten kedja bör bytas ut i tid, ty annars kan den även slita ned kedjedreven, så att också dessa måste bytas. En dyr reparation! Det finns olika metoder för att avgöra om en kedja är sliten. Den mest pålitliga är att sträcka ut den avtagna kedjan på en bräda e. dyl. och mäta längden av 24 delningar.

Renoldsfabriken uppger som max, tillåten längd för en kedja med en 1/2 tums delning (det är avståndet mellan två stift) 311 mm, vid 3/8 tums delning får längden inte överskrida 233,5 mm och vid 5/8 tums delning inte 389 mm. 

Kedjemätningen bör utföras efter noggrann rengöring av kedjan och innan den "fettbadas". 

Att montera en ny kedja på starkt slitna drev är att kasta pengar i sjön. Kedjeanläggningen på kuggarna och kedjebelastning en blir då ojämn. Följden härav blir att den nya kedjan snabbt förslits. Illustrationerna visar hur drevförslitningen kan se ut - hur länge ett drev kan gå, innan det måste bytas ut, är omöjligt att säga. 

Man brukar räkna med, att under normala förhållanden måste dreven bytas efter var tredje eller fjärde ny kedja, som monteras.