Puch Standard

Testmopeden i det här numret är österrikiska Puch, 

ett namn som väl får de flesta motorbitna att nicka igenkännande. Puch har gjort sig mycket populär i Sverige, inte minst hos ungdomar där mopedens kraftiga och stryktåliga konstruktion vunnit deras fulla gillande. Och den har onekligen åtskilligt på plussidan. Motorn är t. ex. en ovanligt robust liten 48-kubikare försedd med ett fläktkylningssystem av samma typ som återfinns på bl. a. Volkswagen. 

Trots verkligt hård behandling under våra körningar gick motorn utan att "hicka" en enda gång, ja, det verkade snarare sot;, om den gick bättre ju hårdaxe den kördes! En nackdel är dock att motorn är ganska svårstartad. Bäst går det om man öppnar ytterst litet på choken, låter gasreglaget stå i tomgångsläge och sedan försöker kickstarta för allt vad man är värd. Det sistnämnda var under tafts test något av ett problem. Kicken visade vid flera tillfällen sådan tröghet att den inte gick att få runt. När nian väl fått igång Puchen får man sitta och lirka litet med gasen på lågt varv för att så småningom öka draget successivt, lägga i ettan och puttra iväg. 

Det där att lägga i ettan var f. ö. en mycket enkel uppgift med den i vårt tycke mycket lättarbetade växellådan. Den är visserligen bara tvåväxlad, men spänner trots detta över ett mycket brett register. 

En sak som kan sättas på mopedens minussida är den - milt uttryckt mycket höga ljudnivån. En insugningsdämpare vore faktiskt på sin plats. 

Körställningen är bra - för korta människor! För litet längre personer, som TfA:s testare, ger dock ställningen speciellt under långkörning så småningom upphov till värk i ryggen. I stadstrafik, där man egentligen aldrig får tillfälle till längre sträckkörning var däremot körställningen förstklassig. 

Bromsarna fungerade tillfredsställande och även det elektriska systemet var bra, strålkastaren rentav berömvärd Verktygslådan, som är placerad i ett särskilt fack på bensintanken, är tyvärr inte särskilt väl utrustad. Ger man sig iväg på en långfärd och