|
Vad
man redan från början fäste sig vid var den fina fjädringen.
Den sög upp praktiskt taget alla gupp eller ojämnheter i
vägbanan.
Till och med vid körning på vägar
i urusel kondition arbetade fjädringen synnerligen fint och
under testen erhölls inte vid något tillfälle genomslag.
En
annan sak som gjorde sig märkbar med en gång var att motorn
arbetade så oerhört tyst, vilket den har dels insugnings, dels
utblåsningsljuddämparen att tacka för. Det är så man nästan
är benägen att hålla med reklamramsan om att den är...."
Tyst som sin egen skugga".
Växellådan,
som är treväxlad, var en ganska trevlig bekantskap genom att
den var lättarbetad.
Ingen
kramp efter en stunds växling eller något sådant. En nackdel
var dock att växlarna efter en tids användning av växellådan
började roa sig med att byta plats sinsemellan, en annan var
att ettan var lite svag. Visserligen klarade Monarscooten start
i backe med 15 % stigning utan hjälp, men det var också knappt.
Att
starta Monarscooten var en lätt match. Den puttrade igång
redan efter 1- 2 kickar. Vid kickning fick man dock vara försiktig
så att man inte slog sönder fotknölen mot den vassa kanten på
"kickstartaxeln".
Monarscooten
körställning var bra, men sadeln, som föresten tjänade som
lock till verktygskasetten och bensintanken, var i hårdaste
laget. När man åkt en stund började man skruva på sig.
|